Under vinjetten "Från 13 till 25" så redogör jag för skeenden, människor och tankar som jag stött på under mina 12 år som medlem i Ungdomens Nykterhetsförbund.

När jag var 14 år var jag inte direkt coolast i klassen. Jag skulle säga att jag var rejält töntig och mesig. Jag hade haft obefintlig lycka på kärleksfronten och fokus för mina känslor hade mest legat på tjejer i skolan. Men i och med att jag åkte på min första riktiga UNF-kurs den där marslördagen 1995 så öppnades en helt ny värld på detta rosaskimrande plan.

Det började dock dåligt. När jag kom dit så hängde jag och mina kompisar lite med några Örebrotjejer. Den coolaste av dem började skryta om att hon just fyllt fjorton och frågade oss andra om vår ålder. När jag sa att jag också var fjorton så fick jag det dräpande "det ser du inte ut som" rakt i ansiktet. Vid den här tiden var jag dock inte helt ovan att få höra sånt.

När vi hängt i lokalen i Söderköping ett tag så hade mina ögon hittat en tjej som jag tyckte var söt. Helt överraskande så lyckades jag på något sätt få kontakt med henne. Jag hängde lite grann med henne, hennes syster och lite annat löst Sörpingsfolk som jag vid den här tiden tyckte verkade ascoola. Allt var verkligen fantastiskt trevligt, på det där sättet som det bara kan vara när man är en sjukt ovärldsvan fjortonåring.

När det var dags för lekar så lyckades jag vinna en tablettask med violtabletter. Jag hatar violtabletter så att äta upp dem var inte ett alternativ. Istället hamnade asken i min ficka. Då discot hade dunkat igång så fick jag se att den söta tjejen satt ensam vid ett bord. Jag kände violasken i min ficka och stod väldigt länge och funderade på hur jag skulle kunna bjuda på en violtablett. Till slut kom dock hennes kompisar tillbaka så idéen rann ut i sanden. Kanske tur det...

Till slut så skulle vi sova och jag lyckades placera min sovplats bredvid flickan. När ljuset släcktes och folk låg och småpratade i det lilla rummet så kände jag hur någon tog min hand och mjukt höll i den. Jag höll på att smälta av den känsloexplosion som just då utbrast i mig. Var skulle detta leda?

Jag har tidigare berättat om den totalt vedervärdige Johan som hamnade i samma rum och som inte kunde sluta skratta åt ett kasst skämt om ostbågar. Han retade upp alla i rummet och "min" flicka var inget undantag. Jag har nog aldrig känt sådan frustration och ilska som när hon och hennes kompisar till slut tröttnade på Johan-jäveln och tog sin packning och la sig i sitt andra rum. Jag hatar Johan fortfarande för detta. Mycket.

Det blev aldrig något med tjejen. Mina känslor var aldrig riktigt besvarade visade det sig. Jag fortsatte i några månader att vara lite småkär och träffade henne och hennes fortfarande ganska coola Sörpingskompisar på diverse UNF-kurser. Några år senare så hade vi en ny flirt som det inte heller blev något av, men i det fallet har jag känslan av att det fanns ett ömsesidigt intresse.

Hon blev tillsammans med en kommande förbundsordförande. Och senare blev hon känd som gråtande deltagare i Bonde Söker Fru. Så kan det gå.


Tidigare delar:
1. http://www.hull.nu/dagbok.asp?id=589
2. http://www.hull.nu/dagbok.asp?id=635

Namn:

E-post:

Webb:




Ange följande kod